Folkuniversitetet 2004

Politik och mediespråk

Tid: 10.12.2004 kl. 9.30
Plats: Stora festsalen i Arbetets Vänners hus,
Annegatan 26, H:fors

Om detta handlade det

Varje samhälle löper kontinuerligt en risk för att bli blint för innebörden i sina egna strävanden och prioriteringar. Det finns en risk för att de blinda punkterna i dagens samhälle får stor spridning genom att stereotypa synsätt snabbt blir en del av det mediala språket. Media, som förväntas förmedla kritisk kunskap om det som sker i samhället, tar oreflekterat över en politisk jargong som inte är en neutral beskrivning av samhälleliga skeenden utan ett uttryck för vissa typers ekonomiska och politiska strävanden. Media kommer på så sätt oförmärkt att bli ett språkrör för värderingar och intressen som få av oss egentligen skulle stöda om deras innebörd skulle vara klar för oss.
Avsikten med årets folkuniversitet var att ge impulser till nya infallsvinklar kring frågor om medial rapportering, politik och samhälle.

Som föreläsare medverkade:

  • Professor emeritus Georg Walls: Språkspel, legitimering, evaluering – en analys av aktörer inom social- och hälsosektorerna författare och journalist Gunnar Fredriksson, Stockholm: ”Politiskt och massmedialt språk”
  • fil dr och ”fritidsjournalist” Camilla Hermansson, Stockholm: ”Medier och konsumtionssamhällets språk exempel från miljönyheter i SVT/TV4”
  • forskningsledare Lars Nord, Sundsvall: ”Medierna maktens megafoner eller demokratins väktare?”
  • filosof Hannes Nykänen

Några tankar om årets tema

Det är ett välkänt faktum att det politiska språket ofta innehåller termer och uttryck som inte har någon nämnvärd substantiell innebörd (’behärskad strukturomvandling’ och ’samarbetsförhandling’ är kända exempel). Däremot är det inte lika känt och inte lika lätt att upptäcka att den terminologi som används i mediaspråket inbegriper ett ideologiskt helhetsperspektiv som inte är uttalat. Att det ideologiska perspektivet inte är uttalat betyder att de ideologiska utgångspunkterna framställs som neutrala beskrivningar av ekonomiska och politiska förhållanden. Man kan t.ex. fråga sig om termen globalisering snarare betecknar ett perspektiv som är relevant för internationella storbolag än för en global samhällspolitisk utveckling.

Problemet handlar alltså inte enbart om innebörden i enskilda termer och uttryck utan om en mycket mer omfattande fråga, nämligen hur man ser på samhälle och politik. Om man tar för givet att ’effektivering’, ’privatisering’, ’expansion’, ’globalisering’, ’konkurrens’ etc. är de relevanta termerna som skall användas för att tackla de samhälleliga problemen så innebär det att man också tar en viss samhällssyn för given, men utan någon mer ingående diskussion om vad ett gott samhälle är för något. Man har bara utan att tänka efter tagit för givet att ovännämnda termer kan förbindas med, om inte det goda samhället, så i varje fall det enda ’möjliga’ samhället.

Men vilket slags samhällssyn är det som döljer sig i vår tids mediespråk och politiska språk? Är det så att samhällsklimatet har blivit hårdare och mer egoistiskt eller är det rentav så att hårdheten och egoismen oförmärkt har kommit att prägla vår uppfattning om vad ett samhälle är på ett sådant sätt att vi inte mer ens uppfattar dem som ’hårdhet’ respektive ’egoism’ utan som själv-klara aspekter av ’samhällsordningen’? Man uttrycker sin upprördhet i mer flagranta fall av girighet men uppfattar dem som enskilda fall i stället för att uppfatta dem som aspekter av den politiska ideologi som råder. Ett annat exempel kunde tas från säkerhetspolitikens område: Natos roll diskuteras på många håll i skenbart kritiska tongångar men man frågar sig inte vilket slags politiska synsätt den allmänt utbredda lusten att ’vara med och bestämma’ är ett uttryck för. Vad handlar denna iver om – en iver som också EU:s expansion bygger på? Denna ’medbestämmandets’ politik ser ut att bygga på konsensus. Vad är denna politik en konsensus om? Är konsensuspolitiken ny form av maktpolitik?

I politiken bygger konsensus alltid på att parterna ser vissa viktiga gemensamma fördelar. De gemensamma fördelarnas viktighet åter framträder då man betraktar vad det är som olika parter är villiga att ge upp för att bibehålla konsensusen. Vad är det då som är så viktigt? Hur skall man lyckas få syn på den? Dagens media verkar sakna intresse för att undersöka samhälleliga fenomen. Förutom ren en personkult, verkar media syssla med direkt rapportering och uttolkning av politiska uttalanden och med att kontrollera den omedelbara sanningshalten i politikers och offentliga personers uttalanden. I vissa aktualitetsprogram och ledare kan mer långsiktiga strategiska mål tas upp. Men inte heller i det här fallet problematiserar man själva grundperspektivet för det som räknas som ett långsiktigt mål.

Kanske politiska partier främst är ute efter att driva nationella intressen – inte intressen hos politiska och andra ledarskikt? Det är givetvis möjligt men en politikers syn på de senare kan mycket väl sammanfall med hennes syn på de förra. Det är välkänt att kommunism lika väl som kapitalism som politiska synsätt skapar det perspektiv ur vilket ’nationellt intresse’ får sin mening. Kommunismens och kapitalismens ömsesidiga försök att avslöja korruptheten i varandras agerande skapade kanske vissa förutsättningar för att betrakta samhälleliga fenomen ur ett litet djupare perspektiv. Är det så att den långtgående konsensusen i samhällspolitiken har skapat en blindhet för omfattande politiska strävanden: Eftersom det inte längre finns någon allvarlig politisk och ideologisk motståndare vars grundläggande strävanden man misstror, har man förlorat sitt sinne för ”grundläggande strävanden” som sådana. Eftersom ”alla är ungefär av samma åsikt” blir de politiska frågorna inskränkta till att gälla rimligheten och ärligheten i själva de politiska procedurerna. Är det så att media har blivit blint för en omfattande politisk strävan som döljer sig bakom den dubbla konsensusen: Den samhällspolitiska konsensusen och den av konsensus bestämda politiska praxisen i den västeuropeiska politiken.

Är strävan efter ett internationellt, enhetligt politiskt etablissemang ett försök att undkomma demokratisk kontroll?

Hurudana samband har detta etablissemang med den ekonomiska globaliseringen? – Det här är helt uppenbart angelägna frågor. Det är också ganska klart att dessa frågor kan belysas enbart om de betraktas ur ett perspektiv som avviker från det synsätt som under den senaste tiden varit gängse inom politik och media.

För några decennier sedan fanns ännu en grundläggande ideologisk debatt. Vilka konsekvenser har avsaknaden av en sådan debatt fått för den samtida synen på samhället? Är det så att vi uppfattar samhället som en tummelplats för olika intressen? Om så är fallet, blir inte de ekonomiska intressena dominerande – närmare bestämt de ekonomiska intressen som redan är mest dominerande? Nu kan man förstås fråga sig vad det är som skall styra samhällsutvecklingen om det inte är olika intressen? Eller kanske ett samhälle inte alls borde styras? Kanske stats-maktens uppgift bara är att skapa betingelser för ekonomiska och kulturella aktiviteter? Kanske tanken om en styrande statsmakt är förlegad; byråkratisk, toppstyrd och inflexibel? Här kan man ställa en rad motfrågor: Om statsmakten avsäger sig styrningen, kommer den makt som därmed avsägs att försvinna eller kommer den att utövas av någon annan? Är tanken att statsmakten inte skall styra och ställa i samhället icke-ideologisk, funktionell och därmed ’neutral’ eller är den ett uttryck för intresset hos de aktörer som kommer att kunna ta över den makt som statsmakten gett ifrån sig? Är det kanske så att en demokratiskt grundad statsmakt är det närmaste vi kan komma då det gäller att hitta ett styre som inte utgår från särskilda intressegrupper? Om det skulle vara så här så blir allt det inflytande som statsmakten ger ifrån sig ett odemokratiskt inflytande. Makt betyder att ha makt över andra. Och betyder inte demokrati att makt i görligaste mån underställs demokratiska processer? – Det här är frågor som inte diskuteras tillräckligt, kanske också frågor som vi i dag tappat ur synfältet.

Det verkar som om media i dag skulle sakna förutsättningar för att ställa frågor ur ett perspektiv som är mer generellt än det perspektiv som uppstår ur intressekonflikter. Det konstateras ofta att företagens intressen inte sammanfaller med den sociala sektorns. Det här är att se på saken ur företagsvärldens perspektiv. Sett ur det sociala perspektivet kunde företagen nämligen sägas ha ett samhällsansvar – vilket är något som inte kan definieras av företagen själva. Det är nämligen samhället som skapar alla de förutsättningar som alls gör företagande möjligt och det är på inget sätt självklart att företag har ’rätt’ att ta avstånd från de sidor i samhället som inte råkar vara förenliga med deras aktuella och kortsiktiga intressen. I dagens media är diskussioner kring frågor som dessa närmast obefintliga. I och med att media bara rapporterar om händelser och intressekonflikter uppstår frågan om inte media – vare sig den vill det eller inte – har blivit ett språkrör för företagsvärlden.
Hannes Nykänen