Söndagen den 22.5 Filosoficafé i Åbo – Lovisa Andén – Mellan historia och minne: vittneslitteratur från Gulag-arkipelagen
Här hittar ni inspelningen av Lovisas filosoficafé
Tema: Mellan historia och minne: vittneslitteratur från Gulag-arkipelagen
Inledare: Lovisa Andén, forskare i filosofi vid Åbo Akademi
Synopsis:
Vittneslitteratur skildrar oftast en händelse som redan ägt rum: ett folkmord som redan tillhör det förflutna eller koncentrationsläger som inte längre existerar. Det gäller inte de många Gulagskildringar som skrevs under 1900-talets första hälft. De beskrev istället en pågående verklighet, som på grund av hemlighetsmakeriet kring lägren länge utgjorde en huvudsaklig källa till information om deras själva existens. Medan vittneslitteratur ofta möts med tilltro blev de tidiga Gulagförfattarnas trovärdighet ofta ifrågasatt, särskilt under perioden fram till Stalins död 1953. De anklagades för att fara med osanning och möttes med förtal eller smutskastningskampanjer. Både vittnesmålen i sig och ifrågasättandet av vittnenas trovärdighet visar på sårbarheten i att vittna om en verklighet som ännu inte blivit allmänt accepterad. Det motstånd som överlevarna möttes av kan inte förklaras som en tystnadskultur: medan en tystnadskultur är en aktiv och avsiktlig tystnad kring någonting som alla känner till, handlade oviljan att tro på Gulagöverlevarnas istället om svårigheterna att tro på berättelser som saknar referensramar eller ett tidigare etablerat narrativ. I den här föreläsningen diskuteras Gulagskildringars sanningsanspråk och trovärdighet: vad innebär det att tala om sanning i förhållande till subjektiva vittnesmål? Hur kan vittneslitteratur skriva fram och skriva om etablerade historiska narrativ? Hur kan nya berättelser möjliggöra ett vidare berättande?
Söndagen den 24.4 Filosoficafé i Åbo – Göran Torrkulla – Att vända våra ansikten mot varandra och se medmänniskan Tankar om mötet som bildningens “form” och samtalet som dess “metod”
Här hittar ni inspelningen av Görans filosoficafé.
Tema: Att vända våra ansikten mot varandra och se medmänniskan Tankar om mötet som bildningens “form” och samtalet som dess “metod”
Inledare: Göran Torrkulla, filosof och konstnär
Synopsis:
I ett kulturklimat som präglas av en kommersialiserad medial medvetandeindustri, som inte bara upptar vår tid utan också påtagligt omformar våra synsätt och beteendemönster, och i ett historiskt skede som fått benämningen antropocen – en människans tidsålder – på grund av vår egen starka och allt skadligare inverkan på jordens livsmiljöer i sin helhet, finner jag det angeläget att lyfta fram frågan om bildningens existentiella och moraliska dimension och dess roll i utforskande av oss själva. I sokratisk anda tar jag fasta på att en strävan till självkännedom ingår som en nödvändig förutsättning för all insiktskapande medmänsklig bildning, liksom att vägen till självkännedom eller självförståelse är och förblir konstitutivt förbunden med en strävan att försöka förstå såväl våra olikartade mellanmänskliga relationer som vår gemensamma tillvaro och dess villkor.
En sådan strävan består inte i tillägnelsen av en bestämd uppsättning kunskaper eller färdigheter som har ett givet slutmål, och hör inte heller hemma enbart inom universitetet eller andra utbildningsinstitutioner, utan äger rum överallt där en strävan till självinsikt och klarsyn är inriktad på att i den vardagliga livsföringen befästa vår delaktighet i och vårt medansvar för skapandet och upprätthållandet av en levande kultur där vi hyser omsorg om varandra och värnar om den natur som bär upp vår tillvaro.
Man kunde här också helt enkelt tala om att bli vuxen och axla det ansvar som ett liv tillsammans med andra innebär, eller med andra ord om en fortgående vuxenfostran där den gemensamma livsvärldens vardagliga sammanhang är själva lärosätet. I den meningen kan en strävan till självkännedom som går hand i hand med en strävan att försöka förstå andra, beskrivas som en i grunden existentiell och moralisk strävan att lära oss att vända våra ansikten mot varandra och se medmänniskan.
Söndagen den 10.4 Filosoficafé i Åbo – Fredrik Lång – Skönheten skall frälsa världen (Dostojevskij)
Här hittar ni inspelningen av Fredriks filosoficafé
Tema: Skönheten skall frälsa världen (Dostojevskij)
Inledare: Fredrik Lång: Filosof och författare
Synopsis:
I Alexander Baumgartens Aesthetica (1750-1758) lades grunden för den västerländska konstteorin som vetenskaplig disciplin, för estetetiken skulle, som Baumgarten säger redan i förordet, vara ”vetenskapen om sinnenas kunskap”. Men konst i betydelsen bildframställning har funnits i tusentals år. Så frågan lyder: varför blev den först nu föremål för ett särskilt vetande?
Att estetiken på 1700-talet uppstod som en särskild disciplin hänger som jag ser det samman med att naturvetenskapen den här tiden gradvis hade övertagit rollen som förebild och mönster för hur vetenskap skall bedrivas. De engelska empiristerna hade med stor framgång gjort gällande att det vetenskapliga studiet av tillvarons ting i huvudsak skall utföras med avseende på tingens massa och hastighet, medan tingens form, färg, doft etc. inte ansågs vara viktiga med hänsyn till det vetenskapliga resultatet. De mätbara kvaliteterna – massa, hastighet, temperatur etc. – var objektiva och primära; de senare subjektiva och sekundära. Det som däremot inte sades ut, men som var drivkraften bakom vetenskapens nya vinkling, var att det förra förhållningssättet är nyttigt eftersom det efterliknar det mekaniska arbetet i hyttor och verkstäder, medan det senare ur produktiv synpunkt är overksamt. Betraktandet av tingens färger och former är visserligen angenämt, men ger ingen kunskap om användbara nyttigheter, vilket naturen betraktad under aspekten arbete, effekt och energi ger.
I och med att empiristerna klöv tillvaron i en primär och en sekundär del, blev formerna och färgerna, som ännu Leonardo da Vinci hade hanterat lika suveränt som storheterna tyngd, kraft och rörelse när han skapade sin tids främsta och mest exakta vetande, så att säga lediga. De kunde tjäna som byggstenar i ett särskilt vetande om tingen som inte hade sanningen utan skönheten som rättesnöre. Estetiken kunde födas.
Inför den här uppvärderingen av den mätbara världens betydelse degraderades alltså konsten för övrigt på samma sätt som hos Platon i tiderna och av besläktade skäl. Inte så att konsten i någon specifik artistisk mening blev mindre värdefull, utom som uttryck för en möjlig ’sanning’. På ett sätt som också det måste föra tankarna till Platon ’stal’ Kant i Kritik der Urteilskraft definitionen av vad konsten åstadkommer från konstnärerna och gjorde den till sin egen. Det är alltså inte tillverkarens utan betraktarens förhållande till konstverket Kant uttrycker när han säger att skönhet är det som omger ett föremål som vid oengagerat betraktande ger upphov till en känsla av välbehag.
Jag är ganska övertygad om att konstnärer från Goya till Cézanne eller van Gogh skulle ha haft svårt att känna igen sina strävanden i en sådan definition, eftersom konsten och dess resultat – skönheten – för dem var ett i högsta grad etiskt och engagerat projekt; en plikt och ofta en plåga som de inte av frihet (som hos Kant) utan av ett inre tvång hängav sig åt.
För Kant var det natursköna skönhetens urform. I senare tysk filosofi – Schelling, Hegel, Hölderlin med flera – förträngdes det här synsättet till förmån för det sköna i konsten. Theodor W. Adornos Ästhetische Theorie, som utkom postumt 1970, handlar bland mycket annat om nödvändigheten att återupprätta det natursköna. Det är i den här kontexten, med den förfulning av boendemiljöer, den miljöförstörelse och den utarmning av naturvärden som dagligen äger rum, som Adornos estetik är mera aktuell nu än när den skrevs. Men kan skönheten frälsa världen? Kan den värld som empiristerna med sina vetenskapsideal klöv itu växa ihop igen?
Detta filosoficafé var ett samarbete mellan Folkets bildningsförbund och Åbo poesidagar.
Söndagen den 13.3 Filosoficafé i Åbo – Erik Hallstensson – Försök till en varaktig fred i Europa: En filosofisk historia
Här hittar ni inspelningen av Eriks filosoficafé.
Tema: Försök till en varaktig fred i Europa: En filosofisk historia
Inledare: Erik Hallstensson: doktorand i filosofi vid Uppsala universitet
Synopsis:
Sedan systemet med stater växer fram i Europa har det funnits olika idéer om och planer för hur kontinenten ska undvika krig. Wienkongressen, Versaillesfreden, Kol- och stålunionen och EU är exempel på sådana projekt. Vilka idéer har spelat en viktig roll här? Hur betraktas folk, stater och samarbete? I ljuset av att kriget hemsöker Europa också i vår tid är det här ett försök att förstå fredstendenserna i kultur och politik.
Söndagen den 13.2 Filosoficafé i Åbo – Viktor Johansson – Filosofi, pedagogik, och antropologi: Att tänka med avkoloniserande översättningar
Här hittar ni inspelningen av Viktors filosoficafé.
Tema: Filosofi, pedagogik, och antropologi: Att tänka med avkoloniserande översättningar
Inledare: Viktor Johansson: docent och lektor i filosofisk pedagogik vid Södertörns högskola
Synopsis:
Finns det något som skulle kunna kallas urfolksfilosofi? Vad skulle en urfolksfilosof kunna vara? Hur förhåller sig urfolksfilosofin till annan filosofi och urfolksfilosofen till andra filosofer? Utifrån sitt arbete med samiska barn och förskolepedagoger kommer Viktor Johansson att tala om dessa frågor. Föredraget kommer särskilt fokusera på det tänkande som uppkommer i mötet mellan urfolksfilosofiskt tänkande och andra filosofiska idéer, samt på hur dessa möten präglas av avkoloniserande översättningar. Vi får möta exempel på hur Wittgensteins tankar om själen transformeras i försöken att översätta dem till nordsamiska, hur Jimi Hendrix version av ”Hey Joe” blir ett filosofiskt politiskt motstånd mot kolonialisering och klimatförändringar när den sjungs på samiska, hur samisk litteratur och poesi översätter upplevelser och platser, samt hur samiska barn använder berättelser för att skapa rum för att tänka. I detta framträder idén om filosofen som någon som går med tankar och följer tankar, som en renskötare följer renhjorden: En tankeherde.
Folkets Bildningsförbund 