Filosoficafé i Åbo 13.12 –Stina Bäckström, Lektor vid Centrum för Praktisk kunskap, Södertörns högskola
Tema: Att upprätta mänsklighet i närvaron av våld. Om humor och våld i polisens vardag
Synopsis
Det ingår i polisens yrkesroll att arbeta i våldets närhet och att själva ha våldsberedskap. I detta föredrag kommer jag, utifrån mitt eget omtumlande möte med polisens vardag som lärare på polisutbildningen på Södertörns högskola, diskutera existentiella perspektiv på våld och humor i polisens arbete. Med hjälp av filosofen Simone Weil och exempel från polisarbete kommer jag att beskriva våld som en kraft som förtingligar både den som utsätts för våld och den som utövar våld. Att bryta våldets kraft och upprätta mänsklighet uppfattar jag som en viktig del av polisens arbete. Jag vill beskriva humor som ett sätt på vilket polisen arbetar med att upprätta mänsklighet.
Filosoficafé i Åbo 1.11 –Lisa Grans, Universitetslärare i folkrätt vid Åbo Akademi.
Tema: Förebyggande av hedersrelaterat våld under folkrätten
Synopsis
Det finns ingen allmänt vedertagen definition av hedersrelaterat våld. Ett centralt element är dock den kollektiva uppfattningen om nödvändigheten av att familjer upprätthåller sin heder genom att utöva kontroll över enskilda familjemedlemmar för att dessa inte ska avvika från det sexuella och sociala beteende som är normen inom den egna kulturella gruppen. Hedersrelaterat våld skiljer sig från våld mot kvinnor framförallt ifråga om våldets motiv: hedersrelaterat våld används för att skydda familjens ära och hela eller delar av familjen står bakom våldet. Dessutom är ofta flera olika gärningsmän inblandade.
De mest uppmärksammade formerna av hedersrelaterat våld är så kallade hedersmord och tvångsäktenskap. Hedersrelaterat våld kan också ta en rad andra grava former som, på samma sätt som andra former av våld i hemmet, rättsligt sett kan betraktas som tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling eller kränkning av rätten till privatliv.
Den offentliga diskussionen av hedersrelaterat våld tenderar att fokusera på kriminalisering och bestraffning, och mindre på förebyggande av denna form av våld. Jag vill i den här diskussionen lyfta fram vad hedersrelaterat våld är, om finska myndigheter har en skyldighet att försöka förebygga det och hur detta i så fall kunde ske.
Filosoficafé i Åbo 4.10 – Pia Ahlbäck –FD i Engelska språket och litteraturen, Åbo
Tema: Tid, tålmodighet och demokrati. Om att utforska normerande temporaliteter
Synopsis
Hartmut Rosa, tysk sociolog i Frankfurtskolans efterföljd, har bland annat i sitt kända verk ATheory of Social Acceleration (2015) introducerat tanken om en tilltagande uppsnabbning av alla samhällsprocesser, men som samtidigt för med sig sidoeffekter som inbromsning i olika oönskade sammanhang (tänk köer på flygplatser, t.ex.). Acceleration kan betraktas som en form av våld, enligt Rosa, men samtidigt anser han att samhällsaccelerationen knappast är möjlig att stoppa. I stället efterfrågar han resonans, som kan förstås som en form av förhöjd närvaro i nuet. Det är ändå svårt att tänka sig en sådan närvaro utan att tänka sig en samtidig inbromsning; accelerationens hela modus innebär ju rubbandet och frångåendet av nuet, eller produktionen av nya snabbt växlande nu i tilltagande takt.
Hur hänger människan med i detta? Inte alls, blir svaret, om vi tänker oss att “människan” utgörs av gamla, barn, handikappade, sjuka, personer med inlärningssvårigheter, fattiga; grupper som i sig innehåller otaliga underkategorier, så många att de i slutändan kanske kommer att omfatta oss alla. Social acceleration blir därmed en form av normerande temporalitet, som i grund och botten handlar om ett växande demokratiunderskott och tilltagande utslagning.
Genom de här tankegångarna vill jag ytterligare anknyta till tålmodighet som en glömd dygd, som pockar på ett förnyat kulturellt genomslag i och med dess både demokratifrämjande och miljövärnande egenskaper.
Flera av dessa idéer informerar det litteraturvetenskapliga forskningsprojektet Konkurrerande tidsordningar(SLS, 2019-2023), där vi koncentrerar oss på olika slag av tidsrelaterade frågeställningar, bland annat uppsnabbning, inbromsning, normerande temporaliteter och resonans.
Filosoficafé i Åbo 13.9 – Björn Vikström – Universitetslärare i teologisk etik och religionsfilosofi
Tema: “Religion och Populism”
Björns föredrag som videoklipp
Synopsis
Enligt den klassiska sekulariseringsteorin skulle religionens betydelse i politiken och i det offentliga rummet gradvis minska och alltmer begränsas till den privata livssfären. Utvecklingen under de senaste åren har emellertid inte varit entydig. Tvärtom använder sig nationalistiska populistpolitiker i ett flertal länder religionen som en nationell och kulturell identitetsmarkör. Kännetecknande för denna strategi är att religionen i retoriken framför allt används för att ta avstånd från de grupper som anses vara främmande.
Fenomenet är paradoxalt i den bemärkelsen, att religionernas etiska riktlinjer tvärtom understryker ansvaret för hjälpbehövande och främlingar. Religionerna bär alltså på resurser som å ena sidan kan användas för att motivera gränsdragningar mot dem vars tro och livsstil upplevs vara annorlunda, å andra sidan kan användas för att motverka nationalistisk själviskhet och självtillräcklighet.
I sin diskussionsinledning presenterar Björn Vikström exempel på religiöst motiverad nationalistisk populism från olika delar av världen, och tar även upp fenomenet i Finland.
Filosoficafé i Åbo 6.9 – Niklas Toivakainen – FD i filosofi vid Helsingfors Universitet
Tema: ”Om vi vill att allt ska förbli vid det gamla måste vi ändra på alltihop” -reflektioner kring makt, försoning och identitet.
Niklas föredrag som videoklipp
Synopsis
”Om vi vill att allt ska förbli vid det gamla måste vi ändra på alltihop”. Så svarar den unge Tancredi sin morbror, Prinsen av Salinas, oro över de rådande politiska omständigheterna i Guiseppe Tomasi di Lampedusas roman Leoparden. Med detta kända citat som utgångspunkt, sätter jag mig ut för att identifiera och karaktärisera några instanser av hur makt, eller maktrelationer, reproduceras genom ett förnyande av sig självt, och hur denna reproduktion fullbordas, eller upplöses, i ett försoningsmoment.
Det är dock inte Leoparden, med klasskampen och överföringen av makten från aristokratin till borgerskapet, som står i centrum för min analys. Iställetvänder jag blicken mot Hollywood—speciellt filmerna Barefoot in the Park (1967), Breakfast at Tiffany’s (1961), Black Panter (2018)—och försöker diagnostisera, med inslag från James Baldwins essäer, hur vi i dessa kan se hur maktförhållandena mellan man-kvinna, samt vit/amerikan-svart/afroamerikan, reproduceras via försoning. Avslutningsvis försöker jag skissa upp utmaningar och öppna frågor som framstår ur analysen, och därmed öppna tillfället för allmän diskussion.
Folkets Bildningsförbund 